Den gamla goda tiden

Under denna rubrik publicerar vi berättelser från det förgångna, från äldre — nuvarande eller före detta — medlemmar som var med och skapade det som vi idag känner som Johansfors Musikkår.

Först ut är Nils Elovsson som var med i musikkåren åren 1955—61. Han är född 1929 och bor idag i Laholm.


Nils ElovssonJag var ute på nätet och surfade häromkvällen. Jag fick för mej att kolla Johansfors Musikkår. Då studsade jag direkt! Jag har en massa härliga minnen från min tid både som klarinettist och som ordförande i Johansfors Musikkår. Men nu kunde jag bland medlemmarna bara känna igen Rolf Rask! Och han var ingen ung pojke längre!
Jag minns hur Helmer Englund förvred sitt ansikte när jag krävde att vi skulle bilda en förening med styrelse och demokratiskt fatta beslut om inköp, dirigenter, spelningar med mera. Men han böjde sig och vi fick en bra organisation från 1957. Dessförinnan var det Helmer som i kraft av sin uppgift (jag vet inte vem han fått den av) hade bestämt allt över huvudet på oss musikanter. Och jag som opponerat mej mot rådande förhållande valdes på stubinen till ordförande i den nybildade styrelsen. Det gällde bara att ta sitt ansvar så jag accepterade.
Jag minns hur vi genast med en organisation som en förening fick många positiva initiativ, till exempel notställ med emblemet JM som jag faktiskt ritade själv och som min hustru Evy (född Zenkert) tillsammans med flera respektive damer broderande snyggt och fint på blått tyg. Och så ville vi ha lite mer än bara vita mössor när vi spelade marschmusik under sommarhalvåret. Alltså uniformer, som vi själva bekostade. Snacka om intresse!

Ja, det var roliga tider. Åke Algotsson och jag spelade förstastämman i klarinettsektionen. Både andra och tredjestämman är ju lika viktiga för soundet och där satt Herman Grünwald respektive Bengt Karlsson.
Jag jobbade på Johansfors glasbruks kontor åren 1951 till 1961. Min chef var glasbruksdirektören, tillika musikdirektören, Sixten Wennerstrand som månade mycket om musikkåren.
Jag började spela i Lindås musikkår 1946 sedan Harry Rosqvist hade lärt mej grunderna i klarinettspel. Jag fick sedan lektioner av Gunnar Millgård vid F12:s musikkår. Under min värnplikt vid KA2 hade jag turen få privatlektioner av regementsmusikkårens försteklarinettist. När jag fick jobb i Broakulla fortsatte jag av olika skäl att spela i Lindås musikkår till 1955, bland annat för att jag fått min grundutbildning där men också för att jag efter en kort sejour i Johansfors Musikkår ogillade dåvarande organisationen.

En av höjdpunkterna under åren i Johansfors Musikkår var Glasets Dag på Skansen i Stockholm 1959. Vi åkte extratåg från Emmaboda via Växjö till Stockholm. Jag minns inte exakt men vi var nog minst åtta glasbruksmusikkårer som deltog. Initiativtagare var min chef Sixten Wennerstrand från Johansfors glasbruk. Och från glasbruksföreningen i Växjö var det Anderbjörk som styrde och ställde med detta arrangemang.
När vårt extratåg stannade på centralstationen i Stockholm kom någon från arrangörerna springande och frågade om någon musikkår kunde ställa upp och spela när vi alla musikanter från Småland tågade in i stationen. ”Vi kan”, svarade jag och fick genast hela gänget från Johansfors med mej. Nu var det så att Sixten Ottosson som då var Johansfors musikaliska ledare hade valt att flyga till Stockholm. Vi var alltså utan ledare. Men som ordförande i Johansfors Musikkår fick jag med min klarinett gå i spetsen när vi drog igång Kronobergs regementes marsch och tågade från perrongen in stationshallen.
Expressen skrev ”Johansfors Musikkår spelade så att tunnelbanetågen åkte baklänges”!
Alla musikkårer hade gemensam marsch till Skansen, vilket var väldigt pampigt. Vi hade också gemensam konsert från stora scenen på Skansen, men dessförinnan spelade varje musikkår enskilt på olika platser inom Skansenområdet innan kvällens gemensamma konsert.

Ja, det är mängder av minnen från tiden i Johansfors musikkår som väller fram bara jag hör namnet. Till exempel att spela Böhmisk klarinettpolka trestämmigt. Oj, Oj, Oj. Och så var det stämningsfullt med kyrkokonserter, julaftonsmusik vid granen framför hyttan, för att inte tala om första maj, morgonväkten med marschmusik på gatorna. Det vankades då inte bara kaffe och kakor i stugorna utan även dryck i spetsglas (till besvär för embouchyren). Då tog ofta min hustrus farbror, Osse (Osvald) Zenkert, som slog virveltrumma, i för mycket så att trumskinnet gick sönder. Hans kommentar löd då: ”Nu sprack kalvafaan igen!”

På tal om Rolf Rask minns jag väl hans pappa, som i motsats till smala mej var kort och ganska rund om magen. Det hände sig att vi hade en spelning i Boda under ett arrangemang som publiken svek ganska markant. Men vi musikanter stannade kvar ett tag och i brist på andra danspartners så tog just Bror Rask och jag en svängom på dansgolvet. Det måste ha sett dråpligt ut: som Helan och Halvan!

När jag tillsammans med min familj flyttade från Broakulla 1961 var det för att satsa på ett helt nytt yrke, journalistens, och för att bygga upp och öppna Smålandspostens lokalredaktion i Älmhult. Och Älmhult blev vår hemort i 39 år!
Nu är jag 81 år och vi bor sedan 2000 i Laholm. Jag har sedan Johansforstiden spelat i Älmhults musikkår några år men nu är det bara lite pianoklink som gäller.

i september 2010
Nils Elovsson, f d medlem i Johansfors Musikkår